Vackra ord

Jag använder för få vackra ord i mitt bloggande. Jag kom fram till det när jag inspirerad av Ika testade Wordles provkarta över de ord jag använder mest i min blogg. Den fastnade på ord som jobbet, frustrerande, tentläsning, elektronisk, förebrående, luktade, illa. Bland de få vackra orden hittar jag uteplats, skördade, smaka, sommaren.

 

Jag borde kanske börja skriva inlägg med tanke på vilka ord jag vill använda och så bestämma innehållet utgående från det i stället för tvärtom. Ni vet, som då man får ett antal ord tänkta att inte passa ihop och så ska man försöka skriva en historia där alla ingår. Jag vill använda ord som är runda och mjuka men också äventyrliga och som tilltalar ens sinnen och fantasi. Så som vanilj, rymd, äppelträd, pärla, trösta, samtala, grönska, vandra, pilgrim, reggae, vildmark, snö, rabarber, insikt, hand, visuell, inspiration.

 

Det kanske handlar om att man fastnar i ett visst sätt att skriva. Jag menar, jag skriver varje dag och jag tycker om att skriva, men det jag för tillfället åstadkommer är ju inte särskilt fantasifullt i alla fall till uttryckssättet , om man säger så. Jag försöker lära mig att skriva proffsigt men ändå jordnära, och jag har fullt upp med att hitta synonymer till mina standarduttryck, och då blir det för många ingredienser att ta hänsyn till om jag också ska försöka få det personligt och poetiskt. Jag tror ändå att det går att göra allt detta på en gång, men det kräver mer skrivvana och kanske mer trovärdighet för att publiken (i detta fall mina granskare …) ska köpa det. Jag har inte läst honom på ett tag, men min idol på det området är ändå fortfarande Thomas Hylland Eriksen, norsk antropolog som kan skriva vetenskap så att det känns som en roman, och som också är mycket fängslande som föreläsare.

 

Jag ska lägga saken på minnet, blogga lite mera och sedan återkomma med min ordkarta.

Äktenskaplig kommunikation

Lördag:

Jag lagade tzatziki och ville få en andra åsikt om kryddningen.

– Vill du smaka? frågade jag min man, som svarade:

– Nej tack, det är bra.

Frågan var visst fel ställd … Eller faktum var att det egentligen inte var någon fråga. Men det var en bra övning i att uttrycka sig i klartext, med andra ord:

– Skulle du kunna smaka och säga om det är bra?

 

Måndag:

Min man luktade på tröjan jag hade på mig, såg glad ut och sade:

–        Du luktar illa!

Det var ju också en sak att säga! Blev lite arg, för så säger man väl ändå inte? Då kom det fram att ordet var villa, inte illa.

Jordgubbar och trädkojor

Jag har genomlevt, respektive struntat i, konferens, sommarflunsa och tentläsning, och sommaren känns trevlig igen. För att markera detta tänkte jag lägga upp en bild av vår balkong. Lämpligen låtsas som om den fula blå korrugerade plåten inte finns där …

 

 

Det tråkiga med vår balkong är att den är inne i ett träd. Det är med andra ord sällan det är riktigt skönt att sitta där – oftast är det kallt och skuggigt. Det trevliga är att, ja, att den trots allt är en balkong. En trädkoja där man kan sitta när man vill vara hemma men ändå ute (även om man är insvept i en filt fast det är 20 grader). En uteplats där man kan odla. Vi skördade – och konsumerade – jordgubbe nummer två och tre idag. Jag har ändå, mig veterligen, inte speciellt gröna fingrar, trots rykten om motsatsen. Jag är på den nivån att jag för tillfället är mycket lycklig över att knopparna börjat slå ut på mina dahlior – efter att samtliga blommor vissnat en efter en … Om det var av chocken över att flytta från blombutiken hem till mig eller om jag överbevattnat dem har jag inte lyckats lista ut.

 

Inomhus har jag dessutom basilika, persilja och salvia. Skulle gärna ha mera, men det är trångt i fönsterbrädet. Kanske det finns plats när Sara hämtat sina blommor?

Hurra!

Datorer är riktigt, riktigt bra ibland! Vår datakille på jobbet LYCKADES ÅTERSKAPA MIN GRADUMAPP! Den är några dagar äldre än den version som försvann, men inte mycket! Bara tre, fyra dagars (i och för sig viktigt) arbete har gått förlorat. Nu känns det genast mindre viktigt att få tillbaka min minnessticka.

Detektivarbete, eller Det som inte fick hända, eller Varför man ALLTID bör göra säkerhetskopior

Omkring åttio sidor gradutext, och jag började känna att jag hade åstadkommit något. Färdig? Nej, inte alls, men snart tänkte jag i alla fall börja skriva OM texten i stället för att bara producera NY text att fylla tomma sidor med.

 

Om det inte hade varit för att min minnessticka plötsligt försvann. Någonstans innanför en triangel vars hörnpunkter är mitt skrivbord där hemma, Unicafé i centrum och mitt skrivbord på jobbet. Förebrående kommentarer innehållande ordet ”säkerhetskopia” är inte välkomna, tack! Jag brukar visst göra sådana … ibland … och med jämna mellanrum brukar jag radera dem för att inte börja skriva i fel dokument, vilket brukar hända ibland. För tillfället råkade det sig tyvärr så att det inte existerade några säkerhetskopior.

 

Jag har samlat ihop alla de dokument som jag någon gång presenterat och som därför fanns i elektronisk form någon annanstans än på min minnessticka. Jag har blivit tröstad av många och fått höra flera uppmuntrande historier om plånböcker och nycklar som kommit bort men hittats igen och avhandlingar som blivit färdiga trots att datorn kraschat och manuskripten försvunnit med den. Jag har scannat in en relativt ny kopia av en del av min analys och sedan rättat alla stavfel och konstigheter som scannern åstadkommit, ett mycket långdraget manuellt arbete som i och för sig gör att man slipper tänka för en stund. Jag tänkte roskisdyka i pappersinsamlingen utanför vårt hus ikväll när det blivit tillräckligt mörkt. Jag har tänkt tanken att minnesstickan kanske råkade slinka med ner i bioroskisen samtidigt som jag slängde en påse … är jag beredd att dyka där också? Om några dagar när chansen ökat att samvetet hunnit ikapp någon eventuell upphittare ska jag ringa polisens och VR:s hittegodsavdelningar, det har fungerat tidigare …

 

Men trots att jag har fått tag på det viktigaste har också en massa material, arbete och idéer som jag hade tänkt använda någon gång i framtiden gått förlorade. Visst har jag varit rädd för att det skulle hända, men det hör till den sortens saker som bara händer andra, ju. Vill bara ha semester nu och slippa tänka på det här, slippa rekonstruera, slippa göra allt på nytt! Det är så frustrerande!

Hockeykväll med killarna

Med tanke på mitt rykte i ishockeysammanhang om att läsa böcker under finalmatcher vill jag meddela att jag följde med hela bronsmatchen igår. Inte alltför entusiastiskt, kanske, men jag såg den och jag gjorde mitt bästa för att hänga med!

 

Vi träffades med gamla styrelsen igår kväll, vilket händelsevis sammanföll med matchen. Jag var den enda tjejen som dök upp – och hade de andra varit där skulle majoriteten av dem säkert också ha velat se på ishockey – så jag hade ställt in mig på att avlägsna mig så där lämpligt i samband med att hockeyn började. Men killarna var snälla och förklarade regler och annat, och de vrålade inte ens när det blev mål, och så visade det sig att det gick att prata trots att matchen var igång, så det var roligt ändå. Fast min koncentrationsförmåga räckte som vanligt inte till för mycket annat än att hålla reda på var pucken befann sig för tillfället.

 

Inte för att jag är så förtjust i att understryka könsskillnader, men jag kan ändå inte låta bli att ge ett utdrag ur diskussionen under kvällen. Bortsett från standardämnen så som jobb, graduskrivande och skvaller om gemensamma bekanta kom följande på könsstereotypa ämnen på tal: militärminnen, skjutvapen, ishockey, bilar, motorcyklar, ishockey, programmering, fysikformler, mera ishockey. Jag kan inte annat än tro att vi skulle ha talat om delvis andra saker om tjejsidan hade varit starkare.

 

Jag har förresten kommit fram till varför jag tycker det är lite (fast bara lite) roligare att titta på fotboll – utöver att det går långsammare, vilket innebär att jag har en chans att hänga med – nämligen att när man ser på fotboll ser man också hela tiden en grön gräsmatta i bakgrunden. Grönt är så vackert och lugnande, det ger associationer till natur och växter och sådana saker som jag gillar. Det säger en del om mitt idrottsintresse …

Action på jobbet och prestationsångest

Idag har jag släckt två bränder. Först var det en kastrull. Lågorna räckte upp till taket. Sedan var det någonting odefinierbart som brann i ett hörn. Mina ögon svider ännu lite efter att jag oförskräckt släckt båda bränderna.

 

Det vill säga, vi hade brandövning i en brandsimulator på jobbet. Det var första gången jag testade på något sådant, så det var intressant. Nu kan jag använda både brandfilten vi har hemma och en brandsläckare. Och så vet jag att det finns tre sorters brandsläckare, sådana med pulver, sådana med vätska (skumsläckare) och sådana med gas.

 

Jag och en jobbkompis hann nästan bli nervösa medan vi väntade på vår tur. Faktum är att det hade en viss likhet med känslan man hade då man gick i lågstadiet och högstadiet och skulle göra något medan alla andra såg på (och ibland också bli bedömd för det). Till exempel slå bollen i boboll, skrinna slalom mellan koner eller vad det nu var man höll på med. Spela flöjt eller sjunga på sångprovet på musiktimmen. Vara nervös, vänta på sin tur, bli bedömd, jämföra sig med andra. Egentligen gjorde man väl sådant på de flesta timmar – rabblade upp böjningsformer av finska ord, läste högt ur någon bok, förhördes på läxan – men mina trauman är med vissa undantag kopplade till de praktiska timmarna: musik och, framför allt, gymnastik.

 

Konstigt att samma känsla kan hänga med fortfarande – men egentligen ännu konstigare att skolan kunde innehålla så mycket ständig bedömning och potentiella upplevelser av misslyckande! Min motvilja mot de idrottsgrenar jag inte är bra på härstammar definitivt från skolgymnastiken. Och hur kan man ge vitsord i sång, för en sångröst man antingen fötts med eller skolat genom sånglektioner utanför skolan? Undrar om skolan av idag fortfarande fungerar så?

 

Brandövningen gick ändå bra (och var ju faktiskt inte särskilt svår). Instruktören kommenterade att jag inte höll i brandsläckarslangen tillräckligt nära munstycket, vilket gjorde att jag inte kunde sikta så bra, men sa sedan uppmuntrande ”mut muuten oli hyvä”.

 

Samtidigt som vi för några månader sedan anmälde oss till brandövningen bokade jag och jobbkompisen i vår iver också in oss på en första hjälp-kurs. Förhoppningsvis roligt och nyttigt, men, insåg vi nu, också ett nytt tillfälle till prestationsångest …

Lilla Finland

När jag gick i skolan minns jag att jag var lite avundsjuk på att alla andra tycktes vara släkt på något sätt, medan jag som hade föräldrar med rötterna i norra Österbotten inte var släkt med någon.

 

Vid närmare eftertanke tycks det bara vara en fråga om att gräva tillräckligt djupt. Finland är inte så stort, och ännu mindre är Svenskfinland och Svenskösterbotten. Nu har det nämligen visat sig att jag och min man är släkt – visserligen på mycket långt avstånd, men ändå. Hans föräldrar upptäckte det via en bok de köpt om deras släkt. Min mamma och hans farfar var småkusiners barnbarn, så jag och svärfar är släktingar i sjätte led. Vet inte med säkerhet vad det ska kallas, men efter lite googlande har jag hittat benämningen sexmänningar – alternativt trasslingar, hmm.

 

Börjar jag bli gammal när jag tycker att släktforskning är intressant?

Vem är du?

Konstigt, jag insåg att jag faktiskt inte har delat med mig av min fascination för MBTI på min blogg trots att jag försökt få folk att göra testet i alla möjliga andra sammanhang. MBTI (Myers-Briggs Type Indicator) är alltså ett personlighetstest. Jag brukar tycka att personlighetstester är väldigt intressanta, men samtidigt blir jag ofta irriterad över att man måste välja en beskrivning av sig själv fast man känner sig både och, beroende på med vem man är och vilken situationen är. Och i slutändan känner man sällan helt och hållet igen sig. För att få fram sin personlighetstyp med MBTI måste man visserligen också göra de där svåra valen, men när jag väl kom fram till min personlighetstyp kände jag faktiskt igen mig. Mer om det om en stund.

 

MBTI bygger på fyra personlighetsdimensioner eller preferenser som kan kombineras till 16 personlighetstyper. För att presentera dem kort:

 

1)      Den första dimensionen handlar om varifrån man får sin energi. En person kan vara främst extrovert (E) eller främst introvert (I).

2)      Den andra handlar om hur man tar in information, genom att använda våra sinnen (Sensing, S) eller vår intuition (N).

3)      Den tredje dimensionen handlar om hur man fattar beslut, med hjälp av tanke (Thinking, T) eller känsla (Feeling, F).

4)      Den fjärde dimensionen handlar om ens vardagliga sätt att leva eller ens inställning till världen. Är man mer strukturerad (Judging, J) eller mer spontan (Perceiving, P)?

 

… Jag gjorde lite mera efterforskningar om MBTI nu när jag ville skriva om det, och jag har hittat allt från relativt positiva omdömen om att MBTI är bra och etablerat men behöver ”utvecklas lite” till att det är ovetenskapligt … Har i och för sig själv vissa tvivel på om man kan dela in folk i ett begränsat antal kategorier, och om man kan säga att det finns en stabil kärna som man kan kalla ”personlighet” eller om ens beteende förändras mer än så över tid, med människor och situationer. Fördelen med MBTI-modellen tycker jag ändå är att den är dynamisk och tar hänsyn till att man utvecklar underordnade sidor av sin personlighet med stigande ålder – till exempel sin extroverta sida om man är introvert, eller sin intuitiva sida om man är en person som främst tar in information via sinnesförnimmelser.

 

Hur det än är med vetenskapligheten så är min poäng att testet kändes användbart för mig, i fråga om både min egen personlighetstyp och andras.

 

Så, kära gäster på min blogg, det skulle vara roligt att veta vem ni är! Det finns en mängd sidor på nätet, men till exempel här kan man testa sig gratis. Bättre tycker jag ändå är att skatta sig själv genom att läsa sig till vad de fyra motsatsparen syftar på. Om ni gör testet kan ni väl komma tillbaka hit och berätta hur det gick?

 

Fler bra länkar:

http://www.personalitypage.com/

http://www.typelogic.com/

http://www.personalitypathways.com/

 

Okej, här kommer den egocentriska delen …

 

Jag är en INFJ enligt Myers-Briggs-testet. Som sagt brukar jag ha problem med tester och kategorier (även om de är roliga), för jag upplever oftast att jag är både det ena och det andra, och att det verkligen beror helt på situationen vilka sidor av en själv som kommer fram. En orsak till att jag gillade det här testet är att åtminstone min kategori gav utrymme för fler sidor: till exempel uppfattas INFJ-personligheter ofta som extroverta trots att introversion är det dominerande draget, och själva är de wannabe-spontana (perceiving) trots att det inte är deras dominerande funktion.

 

Mer egocentrisk än det här ska jag inte vara tror jag. Men det allra mesta jag läst om INFJ stämmer riktigt bra in på mig, och ovanligt nog, för personlighetstester, på ett sätt som jag upplever att inte bara stämmer, utan också säger något väsentligt om mig. Så testa och tänk själv.

Texter som inte blev av

Jag har bloggat mycket flitigt i mitt huvud den senaste tiden, och till en del också på papper (nåja, på skärm), men har av någon anledning inte lyckats avsluta något av mina skrivprojekt. Det börjar kännas för sent att förverkliga/avsluta de texterna nu, men jag tänkte i alla fall sammanfatta dem på något sätt.

 

Jag var i Österbotten för två helger sedan, och hade planer på en text, som kanske kunde utvecklas till en följetong, som skulle jämföra för- och nackdelar mellan Helsingfors och Österbotten. När jag började utforma texten i mitt huvud (redan innan jag åkte, tror jag att det var) hade den rubriken ”Österbotten – Helsingfors 1-0” och skulle handla om varför jag för tillfället längtar till Österbotten. Poängställningen bekräftades till största delen under helgen – eller det var vad jag trodde – men när jag sedan var tillbaka i Helsingfors och skulle skriva själva texten insåg jag att det inte alls var så entydigt vilketdera stället som borde vinna. Och oavgjort resultat var just då inte vad jag ville rapportera om. Men om det nu skulle råka finnas någon läsare som hade velat läsa en sådan jämförelse kan jag trösta er med att det finns stora chanser för att följetongen dyker upp inom en nära framtid. Vi ska trots allt till Österbotten ett antal gånger i sommar, och den stora frågan-om-var-jag-vill-bo aktualiseras alltid när jag åker till Österbotten.

 

Ett utdrag ur Österbotten-reserapporten kan jag inte låta bli att ge: jag träffade fyra jättesöta tre veckor gamla kattungar! Ville verkligen ha en, och om vi hade en bil skulle det säkert vara lättare, men jag vill inte börja släpa med ett marsvin och en katt på tågresorna. En orsak bland flera andra.

 

Efter det har jag tänkt blogga om mitt (inte längre så) lockiga hår, att jag plockat vitsippor och inrett balkongen, att jag varit på jazzkonsert (med några artister som tydligen är med i Tanssii tähtien kanssa, vilket i och för sig inte gör så stort intryck på mig som inte har någon tv) och att vi har biljetter till Lenny Kravitz-konsert i juni.

 

Nu blev det aldrig bloggat om allt det här. Men jag kanske återkommer till Österbotten-följetongen, balkongen och Lenny Kravitz. Nu känner jag mig i alla fall fri att blogga om precis vad jag känner för.